Skumgummimadrasserna

Ett av mina tidigaste minnen är från Mönsterås, där vi bodde ett kort år i mitten av 1960-talet. Vi var några stycken som brukade leka på ett lager fyllt med skumgummimadrasser. Vi hoppade omkring på ganska stor höjd, och om man hade ramlat mellan madrasserna hade det gått rakt ner i betonggolvet.

Ingen vuxen visste nog var vi var, eller vad vi höll på med. Det tror jag inte var ovanligt på den tiden. Vi rörde oss fritt i vår omgivning, hittade platser själva, och testade gränser utan att någon vuxen fanns i närheten för att säga stopp.

Ibland har jag tänkt på det där lagret. Inte med oro, utan mer som en reflektion. Föräldrar då hade en helt annan syn på barns självständighet än vad som är vanligt idag. Man förväntades klara sig själv, hitta hem till middagen, och navigera riskerna på egen hand. Det var inte försumlighet, det var bara en annan tid.

Och jag tror faktiskt inte att barn är särskilt annorlunda idag. Nyfikenheten finns kvar. Barn hittar fortfarande på saker utan att tänka sig för, klättrar där de inte ska, testar sådant som en vuxen aldrig skulle godkänna om de visste om det. Skillnaden är kanske inte barnen, utan marginalerna runt omkring dem: säkrare lekredskap, mer tillsyn, bättre sjukvård om något ändå går fel.

Ibland slår det mig att det inte händer mer än vad det gör. Med tanke på hur fritt vi rörde oss, hur många halsbrytande platser vi hittade på egen hand, är det nästan förvånande att så många av oss klarade sig helskinnade genom barndomen.