Att minnas tillsammans

Idag, på Allhelgonaafton, läste jag Madina Refois krönika i SvD, “Låt de döda påminna oss om livet”. Hon skriver om hur vi har gömt undan döden och om hur svårt vi har att möta dem som sörjer. En mening fastnade särskilt: när vi samlas och berättar om dem vi förlorat får de leva vidare mellan oss, “som ett motstånd mot utplåningen”.

Jag har alltid minnts dem jag förlorat för mig själv. Det gör jag fortfarande. Min far dog för 34 år sedan och min storebror sex år senare. Jag tänker på dem ofta och saknar dem ibland. Men jag kan inte minnas att jag någon gång har suttit ner med någon bara för att prata om dem. De nämns ibland, som tillfälliga kommentarer, sällan som något djupare minne.

Minnen som delas

Krönikan fick mig att inse att det finns en poäng i att dela minnena. När man berättar om någon förstärks och förlängs minnet, och det är fint för oss som lever kvar. Det gäller också att tiden är begränsad. Två eller tre generationer efter oss finns det i princip ingen som minns oss, och det gäller de allra flesta. Det är inget att bli bedrövad över, men det är en bra anledning att berätta medan det fortfarande finns någon som kände dem och någon som vill lyssna.

Dags att göra något åt saken

Jag är 67 år nu. Jag tänker börja prata mer om min far och min bror, på riktigt och inte bara i förbigående. Kanske får jag höra något jag inte visste, och kanske kommer jag själv åt minnen jag inte rört vid på länge.

Tack, Madina Refoi, för en tänkvärd text.